Klart man fixat näsan!

Snyggt? Eller...



Nja, kanske inte...



Men det är väl klart man fixat näsan! Har inte du!? Fast min näsoperation kanske inte var lika glamorös som andras. Visserligen en privatklinik, men ingen skön rehabilitering Inga fria drinkar, eller någonting annat...

Det var en kall, rå, grå dag i mars. Året var 1993, alltså evigheter sedan, förra århundradet och förra milleniet. Herre gud, kommer ni ihåg så länge sedan det var!?

Jag var ute och promenerade med dåvarande flickvännen. (Hon blev sedermera fästmö och därefter min fru... Jag är ju den trogna typen!) Vi brukade ta en daglig promenad från Söder, över Västerbron till Kungsholmen, vidare över Gamla Stan och Slussen och hem till Söder. Just vid den här tiden var vi lite deppiga. Jag skulle åka och jobba min andra säsong på Kreta och flickvännen/fästmön/frun skulle vara stationerad i norra Grekland. Men vi skulle härda ut! (Och det gjorde vi ju...)

När gick där på vår promenad, och diskuterade livet, kliade jag mig på näsan. Det skulle jag inte ha gjort! Det började blöda. Och det fortsatte att blöda! Jag trodde jag kliade bort något litet "skröffel", men jag måste ha fått ett blodkärl att brista... Och det fortsatte att blöda!

Det fortsatte att blöda på min näsvinge hela veckan. Jag försökte bandagera med en massa plåster för att få bukt med det hela. Ett par dagar senare åkte jag ner till Grekland och "hem" till Kreta för en ny säsong. Fortfarande med en bandagerad snok. Första veckan präglades av uppstartsarbete, blödande snok och inskolning av nya kollegor på destinationen.

Andra veckan kom de första gästerna ner till destinationen. Jag tvingades fortfarande bandagera snoken med kompresser och plåster. Gästerna var nöjda med allt och i deras frågeformulär var alla positiva. Där stod kommentarer typ: "Han med plåstret var en toppenguide på Knossos" eller "Han med plåstret är söt på sin moped" och "Hann med plåstret var toppentrevlig då jag låg på sjukhuset". Jag började bli trött på att bli kallad för "plåstret"!

Jag gick till vår läkare och undrade hur jag skulle göra med min blödande näsvinge. Hon propsade på att ta av mitt gigantiska plåster för att kolla hur det såg ut. Jag bad henne låta bli, men det gjorde hon inte! Sedan blödde det i två dygn. Jag var till och med tvungen att köpa en ny kudde till hotellet jag bodde på. Jag blodade ner den gamla...

Vår läkare skickade mig vidare till en privat kirurgläkare. Han ville operera! Inte för att det förvånade mig. Det är vad kirurger vill! Hans läkarmottagning låg i samma hyreshus som min chef bodde i. Därför krävde jag att hon närvarade och tolkade. Och det gjorde den underbara människan.

När det var dags för operation försökte jag övertala kirurgen att låta bli. Det hade inte blött någonting på över sex timmar. Han tog då av plåstret och kollade på det bultande blodkärlet och förklarade att det måste opereras annars kommer jag blöda livet ut! Så jag lade mig ner på britsen. Kirurgen tog ett djupt halsbloss på sin cigarett och började att bedöva. Två sprutor rakt in i näsan. Sedan började han karva. Det knakade i hela näsan. Chefen tolkade under hela ingreppet. All min grekiska (vilket inte var så mycket) och all min engelska var som bortblåst under skalpellen!

Jag fick tre suturer och ett litet plåster. Efter ett par dagar var jag helt återställd! Suturerna tog jag själv och plåstren åkte av. Hallelulja!

För några dagar sedan, när jag nästan hade somnat, kliade jag mig på näsan. Plötsligt började det att blöda! Hela den natten låg jag med fingret mot näsan för att förhindra att blöda ner hela kudden. Blödningen har varit okey under dagarna. Så fort jag duschar eller kliar mig på näsan går det upp igen.

Nu har jag haft ett megastort förband på snoken och det verkar som om jag slipper kniven denna gång!

Akta er för att klia er på näsan!